IMittLillaHuvud

Han är rätt söt min granne. Inte söt i bemärkelsen, ser bra ut, utan jag syftar på hans personlighet. Han har under alla år jag bott här gått runt och sett ut som en jävligt arg snorunge. Dragit ihop hela ansiktet till en arg och dryg min som han sedan låtit grannskapet skåda. Tyst har han åxå varit. Vi kan mötas flera ggr i veckan å säger aldrig hej. De gånger vi öppnat munnen kan utan å överdriva räknas på en hand. De mesta jag hört honom säga på en gång var när jag just flyttat in och han kom förbi uteplatsen helt apropå och tiggde cigg. Ändå kan jag känna att vi lixom känner varandra. "Känner till" är väl mer rätt ord att använda i sammanhanget. Ser jag honom på tbanan en sen kväll vet jag att jag iaf har någon jag känner när jag ska gå hem sen. Inte för att vi går tillsammans, ibland går han ju inte ens hemåt. Men jag vet att han iaf är vaken och han vet vart jag bor. Så jag inbillar mig att om han skulle höra mig skrika så skulle han hjälpa till.

Idag var han bra söt. Jag går till tvättstugan, han står ute å röker. Vi hälsar inte bara glider förbi å blänger på varandra som vi alltid gör. Jag kommer tillbaka ser honom fiffla med nycklarna i låset enda från tvättstugan, men han står kvar, öppnar dörren håller upp den, väntar på mig. Han får vänta länge, längre än lagen om att hålla upp dörrar kräver, jag är trots allt en braaa bit bort. "Shit va snällt av dig å orka vänta så länge" säger jag. "jag såg ju dig komma, var ju likabra å vänta" säger han med ett snällt tonläge ni vet lixom "äääääsch vaddå de var väl ingenting". Nä det var faktiskt ingenting eg, inte mer än en fin gest av en tyst granne som ser ut att vara arg på hela världen jämt.