IMittLillaHuvud

Ett stort sakna hål vill ringa och säga " sov med mig " medan den andra halvan bara vill bort bort bort.. vara själv.. Det bästa vore nog att bara vara tyst i några dagar tills denna känsla försvinner. Det har blivit för mkt, jag är inte van.. För mkt samma lika aktiviter å jag  behöver omväxling av normal karaktär. Gårdagens brist på respekt fick bägaren att rinna över totalt och det kändes nästan som om gränserna testades för att man inte råkar vara typen som gnäller. Lillfingret å hela handen är en känd ordlek. Om jag inte tänkt förr så har jag iaf tänkt påväg dit och i efterhand. Bad honom reflektera över vad jag känner mig som igår. På något sätt känns beteendet som en bakåtsträvan. Respekt mot de förflutna i all ära men att stå med ena benet kvar och dessutom bortprioritera som man gjorde igår..hmmm.. är han inte riktigt klar i GBG?

Orkar jag? Hatar jag? Saknar jag? Kom hit! Låt mig va! Vill ligga kvar i sängen. Orka sova bort en hel jävla lördag!  Nä jag drar. Borde jag stannat kvar? Ta vara på tiden. Kanske är bra att inte tära för mkt. Har vi andra saker gemensamt? Har vi saker gemensamt? Kommer det här vara vår vardag? Samma lika hela tiden. Nyhetens behag har gått över jag är ute efter mening och mys. Vi hinner ju knappt prata med varandra. Nu ringer han igen. Varför pratar vi inte med varandra när vi pratar. Vad är de som fattas? Fattas de saker? Vad händer sen? Vad känner han? Vad vill han? Vad vill jag? Fan va jag hatar den här känslan i kroppen. Ambivalent... Måste va i fred.... Eller måste bli tagen med storm... Måste ringa och höra hans röst... Ambivalent...