Äntligen fredag.. äntligen träffas..
Ja då var det världens bästa fredag å jag väntade bara på att få ett bakslag igen men inget kom.. istället kom en MC infarande på gården och äntligen äntligen en stor å lång kram... Kände mig nästan nervös när jag gick hem från jobbet idag.. kändes som första gången vi träffades... spänningen låg som en tät dimma, vad kommer hända hur kommer det kännas vad kommer han säga?
Han hade den på sig, har aldrig sett den förr. Den hade hittats hemma å A ville att han skulle kolla om han kunde ha den.. Jag påpekade å frågade vad den var fast jag eg redan visste, han tog av sig den men jag sa att det är nog lika bra du har den på innan du svammlat bort den någonstans... Du vågade ju komma hit med den så varför inte behålla den lixom...
Det hade hänt nått hemma sa han. Han bad mig komma till soffan å sätta mig. Hela jag blev helt skakig men jag försökte hålla mig lugn, nu kommer det, avskedstalet, tänkte jag... Å jag vill lova att det verkligen var Houston we have a huuuuugh problem, i hans värld... Hur mkt problem kan en människa verkligen få vara med om som kan påverka ens beslut?! Vad vill du där uppe eg? Kan det aldrig bara vara "lätt"?!!!
Nu kan jag verkligen inte påverka några beslut överhuvudtaget, jag ville inte ens säga nått ang ämnet för det var verkligen hemskt... HAN måste fatta sitt eget beslut...
Jag var rätt tyst och fundersam efter det... Vad ska man säga lixom... Försökte sätta mig in i situationen om jag själv varit där hur hade jag tänkt men kom inte fram till nått, skulle man tänka på sig själv eller på nån annan? Skulle man "slösa" bort sitt eget liv för någon annans skull ( eh vad gör jag själv just nu tex)
Tillslut fick han ur mig det jag satt å reflekterade över, såklart var jag ju tvungen å ursäkta innehållet på 100 olika sätt innan jag äntligen vågade säga hur jag tänkte, ni vet så en människa är helt 100 på att även om det låter dumt när jag säger det så är det inte meningen... Det jag tänkte på var - att välja sin egen lycka kontra att låta åren gå å göra någon annan en "tjänst", det kanske inte ens blir det värsta av världar i slutändan och spec inte pang bom å hur känner man själv då... Samtidigt kan man aldrig veta det på förhand... Berättade för honom om pappa och hur jag tänkt där... Den främmande omgivningen kanske inte har någon förståelse för hur jag som barn fattade mitt beslut men jag valde min egen lycka, det JAG mår bra av som person, Jag hade ingen aning hur allvarligt det var men jag orkade inte med hans beteende så jag valde mig själv...
Jag avundas honom inte just nu.. Han har ångest deluxe över sina beslut och det är bara förnamnet...
Frågan är vad jag ska göra nu...Jag vill nog inte ens lägga mig i alls nå mer...eller jag kan inte göra det, då blir allt bara fel, jag tror jag kliver åt sidan totalt tills han fattat det beslut som är rätt för honom, och sen får vi se hur det känns då....
Sen låg vi på sängen å bara kramades, nästan så han höll på å bryta nacken av mig bara för att han kramade mig så hårt...=) Tårarna fyllde stundvis hans ögon... Ibland satte han sig upp å bara tittade på mig som han brukar se på mig... Tittade på honom å log...
Vi pratade om den gamla goa tiden då allt var fullständigt galet och vi dagligen gick i nått endorfinrus och tänkte tillbak på våra små minnen tillsammans vilket fick oss att le inombords. På den tiden mådde vi verkligen bra!
Jag erkände att jag inte dragit på smilbandet ang såna saker på över en månad nu, att jag bara varit lessen och frustrerad, att jag kommit på att jag hade 2v sparad semester vilket fört tankarna till den ihopfantiserade semestern med honom men att det inte fick mig å le längre för att allt kändes så hopplöst...
Jag frågade honom om han under senaste månaden "vetat om att han varit en idiot" eller om han helt enkelt "är för dum för att veta de", han bara garvade åt mitt sätt att uttrycka mig...(som vanligt)
Å sa sen med allvarligt tonfall att han nog misstänkt att jag suttit hemma å varit lessen men att han verkligen känt att ALLT drabbar honom just nu å han oooorkar verkligen inge mer, inte sluta leva utan bara sådär som man kan känna ibland typ FAN JAG ORKAR INTE MER NU!!! Så jag sa aha ja jag kan förstå kände så härom dagen när inget går som man vill, men dåså då har du ju iaf vetat om att du är en idiot..."å så lätt kommer du inte undan ändå för vart du än i världen vänder så kommer du alltid ha ditt rövhål kvar" sa jag å log retsamt =)
Sen bad han så jätte mkt om ursäkt för att han varit dum å frågade nått i stil med om jag "hatar" honom nu.
Jag svarade att det inte är honom som människa jag ogillar, det är hans beteende jag inte tycker om.. Då började han skratta igen å sa "sådär säger man ju till småbarn som gjort nå dumt juh! " Men det är ju så det är eller hur...
Men som jag misstänkte så låg det nått i bakhåll som gjorde det hela så himla svårt... å nu... ja vad händer nu... Jag hoppas att det bara är ett "falskt" alarm. Å jag hoppas verkligen att han för sin egen skull väljer rätt och inte har för mkt ångest över det hela.. Jag kan inte göra nånting just nu så jag får väl försöka koncentrera mig på LIVET och VERKLIGHETEN... Vi skildes åt utan att eg ha sagt bu eller bä denna gången heller bara en kram medan Nelly F spelades i bakgrunden, min nya lessenlåt...
Han gick ut genom dörren å innan han hoppade över staketet sa jag
"DU!!"
han stannade upp å vände sig mot mig igen..
"Varför finns det ingen kattmat som smakar mus"
Han bara skakade på huvet och skrattade åt mig sen fortsatte han gå
"Bra! Jag fick dig iaf å lämna mig med ett leende" sa jag å stängde dörren efter honom
För det är just den jag är... Det galna spektaklet som får dig att le... så minns mig som det... / Puss å kram
Han hade den på sig, har aldrig sett den förr. Den hade hittats hemma å A ville att han skulle kolla om han kunde ha den.. Jag påpekade å frågade vad den var fast jag eg redan visste, han tog av sig den men jag sa att det är nog lika bra du har den på innan du svammlat bort den någonstans... Du vågade ju komma hit med den så varför inte behålla den lixom...
Det hade hänt nått hemma sa han. Han bad mig komma till soffan å sätta mig. Hela jag blev helt skakig men jag försökte hålla mig lugn, nu kommer det, avskedstalet, tänkte jag... Å jag vill lova att det verkligen var Houston we have a huuuuugh problem, i hans värld... Hur mkt problem kan en människa verkligen få vara med om som kan påverka ens beslut?! Vad vill du där uppe eg? Kan det aldrig bara vara "lätt"?!!!
Nu kan jag verkligen inte påverka några beslut överhuvudtaget, jag ville inte ens säga nått ang ämnet för det var verkligen hemskt... HAN måste fatta sitt eget beslut...
Jag var rätt tyst och fundersam efter det... Vad ska man säga lixom... Försökte sätta mig in i situationen om jag själv varit där hur hade jag tänkt men kom inte fram till nått, skulle man tänka på sig själv eller på nån annan? Skulle man "slösa" bort sitt eget liv för någon annans skull ( eh vad gör jag själv just nu tex)
Tillslut fick han ur mig det jag satt å reflekterade över, såklart var jag ju tvungen å ursäkta innehållet på 100 olika sätt innan jag äntligen vågade säga hur jag tänkte, ni vet så en människa är helt 100 på att även om det låter dumt när jag säger det så är det inte meningen... Det jag tänkte på var - att välja sin egen lycka kontra att låta åren gå å göra någon annan en "tjänst", det kanske inte ens blir det värsta av världar i slutändan och spec inte pang bom å hur känner man själv då... Samtidigt kan man aldrig veta det på förhand... Berättade för honom om pappa och hur jag tänkt där... Den främmande omgivningen kanske inte har någon förståelse för hur jag som barn fattade mitt beslut men jag valde min egen lycka, det JAG mår bra av som person, Jag hade ingen aning hur allvarligt det var men jag orkade inte med hans beteende så jag valde mig själv...
Jag avundas honom inte just nu.. Han har ångest deluxe över sina beslut och det är bara förnamnet...
Frågan är vad jag ska göra nu...Jag vill nog inte ens lägga mig i alls nå mer...eller jag kan inte göra det, då blir allt bara fel, jag tror jag kliver åt sidan totalt tills han fattat det beslut som är rätt för honom, och sen får vi se hur det känns då....
Sen låg vi på sängen å bara kramades, nästan så han höll på å bryta nacken av mig bara för att han kramade mig så hårt...=) Tårarna fyllde stundvis hans ögon... Ibland satte han sig upp å bara tittade på mig som han brukar se på mig... Tittade på honom å log...
Vi pratade om den gamla goa tiden då allt var fullständigt galet och vi dagligen gick i nått endorfinrus och tänkte tillbak på våra små minnen tillsammans vilket fick oss att le inombords. På den tiden mådde vi verkligen bra!
Jag erkände att jag inte dragit på smilbandet ang såna saker på över en månad nu, att jag bara varit lessen och frustrerad, att jag kommit på att jag hade 2v sparad semester vilket fört tankarna till den ihopfantiserade semestern med honom men att det inte fick mig å le längre för att allt kändes så hopplöst...
Jag frågade honom om han under senaste månaden "vetat om att han varit en idiot" eller om han helt enkelt "är för dum för att veta de", han bara garvade åt mitt sätt att uttrycka mig...(som vanligt)
Å sa sen med allvarligt tonfall att han nog misstänkt att jag suttit hemma å varit lessen men att han verkligen känt att ALLT drabbar honom just nu å han oooorkar verkligen inge mer, inte sluta leva utan bara sådär som man kan känna ibland typ FAN JAG ORKAR INTE MER NU!!! Så jag sa aha ja jag kan förstå kände så härom dagen när inget går som man vill, men dåså då har du ju iaf vetat om att du är en idiot..."å så lätt kommer du inte undan ändå för vart du än i världen vänder så kommer du alltid ha ditt rövhål kvar" sa jag å log retsamt =)
Sen bad han så jätte mkt om ursäkt för att han varit dum å frågade nått i stil med om jag "hatar" honom nu.
Jag svarade att det inte är honom som människa jag ogillar, det är hans beteende jag inte tycker om.. Då började han skratta igen å sa "sådär säger man ju till småbarn som gjort nå dumt juh! " Men det är ju så det är eller hur...
Men som jag misstänkte så låg det nått i bakhåll som gjorde det hela så himla svårt... å nu... ja vad händer nu... Jag hoppas att det bara är ett "falskt" alarm. Å jag hoppas verkligen att han för sin egen skull väljer rätt och inte har för mkt ångest över det hela.. Jag kan inte göra nånting just nu så jag får väl försöka koncentrera mig på LIVET och VERKLIGHETEN... Vi skildes åt utan att eg ha sagt bu eller bä denna gången heller bara en kram medan Nelly F spelades i bakgrunden, min nya lessenlåt...
Han gick ut genom dörren å innan han hoppade över staketet sa jag
"DU!!"
han stannade upp å vände sig mot mig igen..
"Varför finns det ingen kattmat som smakar mus"
Han bara skakade på huvet och skrattade åt mig sen fortsatte han gå
"Bra! Jag fick dig iaf å lämna mig med ett leende" sa jag å stängde dörren efter honom
För det är just den jag är... Det galna spektaklet som får dig att le... så minns mig som det... / Puss å kram
Kommentarer
Trackback
