Fortfarande inga but´s?
I min telefon har jag två bilder på finaste killen i Uppsala. Tittar på dom nickar, ler och konstaterar att han är precis lika fin fortfarande som jag såg honom här i fredagskväll... Gud vad det känns skönt att jag bestämde mig för att ta den där spontandejten. Som jag sa till A, jag ville eg inte göra det först eftersom jag ville vara helt tom från allt annat, redo att starta ett nytt kapitel.. Det kunde lika gärna gått åt pipan alltihop, men nu gick det inte de.. Istället visade han mig att gräset är jävligt grönt på andra sidan så snälla lilla flicka wake up and smell the fucking coffey! Det är mer än på tiden att jag tar tag i nästa kapitel och går vidare med livet för det väntar inte på mig...
Jag har varit helt väck i skallen de senaste månaderna... Å nej jag känner mig varken desperat och verkligen inte kär.. Jag är bara så jävla nöjd med att han tom väckte "tokglimten" hos mig som sovit i ide så länge nu..
När ni hör mig prata om P låter det som allt går i 120, att jag planerar 40 år fram i tiden men det är inte så.. Jag vill träffa honom igen, jag är jävligt glad att jag känner mig befriad från MR å inser att det finns andra tåg som kanske kan ta mig nånstans, kankse dom stannar dom med med motorhaveri innan jag ens hunnit till nästa station. Men jag måste ju ändå kunna fundera ut för mig själv om jag vill, om jag kan tänka mig, att hoppa på hans tåg.. Ni alla vet att jag inte är ute efter ännu ett kk-förhållande.. Jag är ute efter någon jag kan dela mitt liv med.. Å kan jag då tänka mig att göra det med nån som lever i urskogen, utanför civilistaionen och kanske ge upp mitt liv här? Men visst det är bara tankar som jag tänker högt och det är långt borta.. men jag orkar inte sitta och ödsla min tid och energi på något som kanske inte ens är "tänkbart" i min egen livsstil.. förstår ni mig då?
Han sa att han inte tycker att det är fel med någon som visar sitt intresse, någon som vågar.. Å ändå sitter jag här, så jävla sugen att trycka 2 ggr i samtalslistan och ringa upp men en pirrig känsla, någon slags rädsla gör att jag inte vågar.. Eg vet jag inte vad jag är rädd för, att vara för PÅ.. Men att jag ringer visar ju som sagt bara att jag VILL prata med honom, att jag har det där intresset och att jag vågar visa det.. Att jag vågar ta för mig, att jag vågar vara den jag är utan att spela spel och leka lekar å ändå sitter jag här livrädd för att lyfta luren why?! För att jag är så jävla rädd att de ska gå åt helvete... Å vad fan vinner jag på de?? Nä inte mkt.. Hur är jag själv om jag är intresserad, jag hoppar höjdhopp när telefonen ringer och den jag tänker på ringer.. Ja så vafan väntar jag på..
Kräsna jag har haft dejt med killen utan "MEN".. förutom osäkerheten kring avståndet.. Men sånt löser sig nog.. Om han nu får mig att trilla dit.. Det återstår ju att se...
Jag har varit helt väck i skallen de senaste månaderna... Å nej jag känner mig varken desperat och verkligen inte kär.. Jag är bara så jävla nöjd med att han tom väckte "tokglimten" hos mig som sovit i ide så länge nu..
När ni hör mig prata om P låter det som allt går i 120, att jag planerar 40 år fram i tiden men det är inte så.. Jag vill träffa honom igen, jag är jävligt glad att jag känner mig befriad från MR å inser att det finns andra tåg som kanske kan ta mig nånstans, kankse dom stannar dom med med motorhaveri innan jag ens hunnit till nästa station. Men jag måste ju ändå kunna fundera ut för mig själv om jag vill, om jag kan tänka mig, att hoppa på hans tåg.. Ni alla vet att jag inte är ute efter ännu ett kk-förhållande.. Jag är ute efter någon jag kan dela mitt liv med.. Å kan jag då tänka mig att göra det med nån som lever i urskogen, utanför civilistaionen och kanske ge upp mitt liv här? Men visst det är bara tankar som jag tänker högt och det är långt borta.. men jag orkar inte sitta och ödsla min tid och energi på något som kanske inte ens är "tänkbart" i min egen livsstil.. förstår ni mig då?
Han sa att han inte tycker att det är fel med någon som visar sitt intresse, någon som vågar.. Å ändå sitter jag här, så jävla sugen att trycka 2 ggr i samtalslistan och ringa upp men en pirrig känsla, någon slags rädsla gör att jag inte vågar.. Eg vet jag inte vad jag är rädd för, att vara för PÅ.. Men att jag ringer visar ju som sagt bara att jag VILL prata med honom, att jag har det där intresset och att jag vågar visa det.. Att jag vågar ta för mig, att jag vågar vara den jag är utan att spela spel och leka lekar å ändå sitter jag här livrädd för att lyfta luren why?! För att jag är så jävla rädd att de ska gå åt helvete... Å vad fan vinner jag på de?? Nä inte mkt.. Hur är jag själv om jag är intresserad, jag hoppar höjdhopp när telefonen ringer och den jag tänker på ringer.. Ja så vafan väntar jag på..
Kräsna jag har haft dejt med killen utan "MEN".. förutom osäkerheten kring avståndet.. Men sånt löser sig nog.. Om han nu får mig att trilla dit.. Det återstår ju att se...
Kommentarer
Trackback
