Sista kapitlet...
Det hade varit tyst flera veckor. Å med tanke på helgens känslor så ... ja men jag åkte iväg ändå.. Bara för att ha en trevlig kväll och få prata lite om vad jag kommit fram till. Så vi vandra på stan, käka god mat och bowlade en sväng. Jätte mysigt verkligen... Å hade detta varit för några månader sedan hade jag väl varit helt exalterad. Nu kändes det bara som ett bra sätt att avsluta på.. Vi avslutade det på samma sätt som det började i stort sätt.... Fast grejjen var den att jag satt och avslutade utan att han hade någon aning om det.. Jag började babbla om att allt kändes bra, att det var trevligt att vara där med honom å ha tid för varandra utan måsten.. Att jag slutat vara lessen, att jag slutat hoppas och att jag insett att jag inte kan sitta å vänta på honom för livet rinner iväg. Har snart gått ett år av mitt liv som jag sprungit efter honom utan reslutat å fortsätter jag kommer jag sluta barnlös å kärlekslös...
Eg sa jag varken bu eller bä om att det var slut men för en gång skull så läste han jävligt rätt mellan mina rader å sa att det kändes tråkigt att det var slut nu samtidigt som han förstod.. Jag tänkte... öhhh har jag sagt de eller jo de var ju precis det som var poängen med mitt ostrukturerade tal.. Som vi sa igår så känns det lite sjukt att vi känner varandra så jävla bra och vet så mkt om varandra.. Rätt sjukt.. och ändå har vi inte tagit oss längre än så här..
Men det känns inte konstigt. Det känns bara som en lättnad att jag själv kommit till en punkt i livet då jag kan säga stopp. Jag hade inte ens en plan på det när jag själv kom med idén att följa med. Tänk så lite som eg behövdes för att jag skulle vakna upp och styra in på ett nytt spår i livet..
