IMittLillaHuvud

Jag skulle inte gråta men det brast å jag grät. Hela mitt ansikte var förvrängt i tårar sminket rann och jag kände mig så jävla ful och "naken" inför honom. Jag fick skälla, jag fick säga allt jag var så besviken på. Jag fick säga att jag redan förstått att det inte kommer bli VI förlängesen men att han varit så "dum" så han underhållt mina tankar att ändå hoppas på det med de små svar han gett mig. Jag fick äntligen säga att jag varit så jävla ARG de senaste veckorna så arg så jag legat med adrenalinet på topp när jag försökt sova och insett att jag kanske inte kommer gå till jobbet pga sömnbrist.

Jag fick lyssna på hans egen historia så gott han kunde berätta. Å efter att jag hört den förvrängd utifrån ett väldigt konstigt perspektiv utbrast jag
MEN HALLLLÅÅÅÅÅÅ!!! VART FAN ÄR DUU I DET HÄR? VEM ÄR DU Å VAD VILL DU?
Jag bad honom söka psykologhjälp för att hitta sig själv. För det finns ingen egen individ kvar innanför det där skalet som satt brevid mig i soffan. Valen styrs av någon annans järnhand.

Jag känner inte att jag går ur det här som en förlorare. Efter att ha lyssnat är det han själv som är förloraren. För så mkt lycka och uppskattning som jag gett honom, så fina ord jag fick höra om mig själv som människa, så mkt glädje som jag spridit omkring mig, så bra jag fått honom att må DET är en vinst i sig.. Och att han sen själv beslutar sig för att välja bort det - DET - är hans egen förlust.

Vi ska försöka vara vänner så gott vi kan.. Vi ska försöka ta en fika på "bådas" villkor någongång.. Det kommer att vara jobbigt i början när jag ser honom, om jag ser honom... Och han kommer alltid ha en speciell plats där inne..