IMittLillaHuvud

Å varför i helvete känner jag mig som en patetisk kossa som överreagerar, varför känner jag som att jag alltid ska göra allt så snyggt, som inte bara kan säga dra åt helvete eller skärp dig å sen känna att detta i relation till mitt inre inte är lika med ångest? Typ jag är värd bättre å sen ba vända på klacken å gå, som jag gjorde idag med den där tesen som ragga på mig i tbanan? Är jag desperat eller vad är de frågan om? Är jag så desperat efter närhet så jag alltid ska finna mig i sån här skit och tidsslöseri? Uppta gärna min tid, men den är värdefull.. Gladast å bäst mår jag trots allt de stunder då jag legat ensam i soffan utan att ha haft tankarna på någon, då jag ägnat mig åt mig själv och mitt eget välmående.. Har jag inte gjort den här resan för många ggr nu? Har jag inte insett att de faktiskt inte blir bättre, att jag inte ska ha ångest, att jag inte överreagerar utan bara känner, att jag ska va stolt över att jag faktiskt vågar säga vad jag tycker när jag känner det än att hålla det inom mig... Borde jag inte lärt mig något av alla dessa tidigare företeelser.. Så varför känns det då som att historien ständigt upprepar sig? Historien....